Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Världens mest berömda krigsfilm, ”Casablanca”, utspelar sig under första veckan i december 1941, innan attacken mot Pearl Harbor tvingar USA att gå med i andra världskriget. Filmens dramatiska kärnfråga är varför någon vill riskera livet i ett krig. ”I stick my neck out for nobody”, säger den cyniske amerikanske barägaren spelad av Humphrey Bogart. ”A very wise foreign policy”, svarar den korrupte franske polischefen, kapten Renault. ”I wish I didn’t love you so much”, utbrister Ingrid Bergman och försöker övertala Bogart att ställa upp. Och som alla ”Casablanca”-älskare vet ger han sig till slut in i kampen, precis som USA. Till priset av att till och med kärleken måste offras. Den som är störst av allt.
Detta kan man tänka på i dag den 6 december när Finland för 103:a gången firar sin självständighet. Vårt 6 juni är en picknick i jämförelse. Slå ihop Nobelfesten med nyårsafton och sista april så kommer vi i närheten. I de finska hemmen tänder man två blåvita ljus i fönstret, dukar bordet i blåvitt och bänkar sig framför tv:n för att betygsätta galaklänningarna medan presidentparet skakar hand med 2 000 gäster. Utom i år då presidentmottagningen endast är symbolisk.