Sonderweg

Sonderweg (tyska: [ˈzɔndɐˌveːk]; "särskild väg") är en omdiskuterad historieteoretisk modell som hävdar att Tysklands väg till modernisering under 1800-talet var unik och avvikande i jämförelse med andra västeuropeiska länder, framför allt Frankrike och Storbritannien.^[1] Modellen har bland annat använts för att förklara varför Tyskland under 1900-talets första hälft utvecklades till en totalitär diktatur, vilket kulminerade i Tredje riket, Generalplan Ost och Förintelsen. Nazismens framväxt var, enligt denna teori, inte en historisk slump, utan resultatet av en strukturell och politisk utveckling som påbörjats långt tidigare, inte minst under inflytande av den preussiska kulturen, militarismen och det så kallade junkerväldet.

Teorins historia

Sonderweg-teorin utvecklades och populariserades under 1970- och 1980-talen av den så kallade Bielefeldskolan, en grupp historiker verksamma vid universitetet i Bielefeld i dåvarande Västtyskland. De mest tongivande forskarna bakom modellen var historikerna Hans-Ulrich Wehler och Jürgen Kocka, vilka använde en tvärvetenskaplig metod djupt influerad av sociologen Max Weber för att försöka förklara Tysklands väg mot nazismen.^[2] De har främst pekat på fyra strukturella faktorer under det tyska kejsardömet (1871–1918) som banade väg för fascismen:

Asymmetrisk modernisering: Tyskland industrialiserades i väldigt rask takt och blev snabbt en ekonomisk och vetenskaplig stormakt, men den politiska makten förblev djupt feodal och auktoritär.
Ett svagt borgarskap: Till skillnad mot framför allt Frankrike lyckades den tyska medelklassen aldrig tillskansa sig någon större politisk makt. I stället lät de sig bestickas av den preussiska adeln och militäretablissemanget.
Militarism och lydnadskultur: Det preussiska militäridealet genomsyrade hela det civila samhället. Skolan, byråkratin och familjestrukturen byggdes på auktoritetstro och blind lydnad.
Demokratisk bräcklighet: Eftersom Tyskland saknade en djupgående demokratisk tradition, betraktades Weimarrepubliken (1919–1933) av stora delar av befolkningen och eliten som ett svagt, påtvingat system. Vid krisen 1933 föll samhället därför naturligt tillbaka i den auktoritära traditionen.

Skiftet 1945

Ordet Sonderweg kom efter andra världskriget att få en ny betydelse inom tysk historieskrivning. Under 1800-talet och fram till första världskrigets slut användes begreppet i positiv mening av tyska historiker och nationalister. De hävdade med stolthet att Tysklands "särskilda väg" – en stark, centraliserad monarki kombinerad med en effektiv välfärdsstat – var överlägsen Västeuropas "dekadenta, splittrade och materialistiska" parlamentariska demokratier. Efter 1945 kom begreppet således att användas om de demokratiska bristerna i den tyska moderniseringprocessen och för att förklara Tredje rikets uppkomst.

Kritik av teorin

Sedan den tyska historikerstriden på 1980-talet har Sonderweg-tesen utsatts för omfattande kritik, och de flesta moderna historiker betraktar den i dag som alltför förenklad. Kritiken kan sammanfattas i tre punkter:

Idealiserad västbild: Bland annat historikerna David Blackbourn, Christopher Clark och Geoff Eley menar att teorin bygger på en felaktig premiss om att det har funnits en "reguljär" väg till demokrati. Storbritanniens och Frankrikes väg mot modernitet var i verkligheten varken rätlinjig eller fri från våld och auktoritära inslag.
Universella mekanismer: Fascism och folkmordspolitik kan inte reduceras till en specifik "tysk defekt", utan måste förstås utifrån universella moderna fenomen som kolonialism, modern rasbiologi och kapitalistiska kriser som drabbade hela västvärlden.
Historisk determinism: Teorin anklagas för att vara teleologisk – det vill säga att den läser historien baklänges och får det att verka som att alla vägar i tysk historia oundvikligen måste leda till Adolf Hitler, vilket osynliggör de faktiska politiska alternativen, inklusive de många progressiva gräsrotsrörelserna som fanns i Tyskland före 1933.

Vissa kritiker menar att teorin i grunden härstammar från en litterär observation gjord av den franske författaren Germaine de Staël. 1810, i bokverket De l’Allemagne ("Om Tyskland"), liknade hon den tyska kulturen vid ett Janusansikte, blickande både framåt och bakåt, det vill säga samtidigt både progressiv och reaktionär.^[3]

Se även

Referenser

↑ Ann-Judith Rabenschlag (2019). ”Sonderweg mot Väst : Varför oron för västvärldens undergång också är ett specifikt tyskt tema”. Historisk tidskrift 139:2 (Stockholm: Svenska Historiska Föreningen) (139:2): sid. 282ff. ISSN 0345-469X.
↑ Wehler, Hans-Ulrich (1991) [1973]. Det tyska kejsarriket 1871–1918. Stockholm: Tiden. ISBN 91-550-3767-4
↑ Craig, Gordon A. (1982). The Germans. New York: Putnam. ISBN 0399124365. https://archive.org/details/germans00crai

[1] Ann-Judith Rabenschlag (2019). ”Sonderweg mot Väst : Varför oron för västvärldens undergång också är ett specifikt tyskt tema”. Historisk tidskrift 139:2 (Stockholm: Svenska Historiska Föreningen) (139:2): sid. 282ff. ISSN 0345-469X.

[2] Wehler, Hans-Ulrich (1991) [1973]. Det tyska kejsarriket 1871–1918. Stockholm: Tiden. ISBN 91-550-3767-4

[3] Craig, Gordon A. (1982). The Germans. New York: Putnam. ISBN 0399124365. https://archive.org/details/germans00crai

[1]

[2]

[3]