Wikipedia

Löntagarfonder

förslag för att öka löntagarnas inflytande över det privata näringslivet
(Omdirigerad från Löntagarfonderna)
För dikten, se Löntagarfonder (dikt).

Löntagarfonder var ett ekonomiskt-politiskt förslag som drevs av LO och Socialdemokraterna under 1970-talet. Förslaget innebar att delar av företagens vinster skulle föras till fonder som kontrollerades av fackföreningsrörelsen. Syftet var att öka arbetarrörelsens inflytande över näringslivet.[1][2]

Förslaget hade också sin bakgrund i den solidariska lönepolitiken. När anställda i lönsamma företag höll tillbaka sina lönekrav kunde företagens vinster öka. Dessa vinster beskrevs som övervinster, och löntagarfonderna föreslogs som ett sätt att hantera dem.[2]

Historia

redigera
Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2026-08)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Den solidariska lönepolitiken innebar att löntagarna i högproduktiva företag höll tillbaka sina lönekrav, medan löntagarna i lågproduktiva företag fick högre löner. Löneåterhållsamheten kunde samtidigt ge de mest produktiva företagen större vinster. Fackföreningsrörelsen kallade sådana vinster för ”övervinster” och ville att en del av dem skulle tillfalla löntagarna.

Den solidariska lönepolitiken innebar också ett ökat kostnadstryck på mindre produktiva företag. Rudolf Meidner beskrev konkurser som en del av denna strukturomvandling. Under 1950- och 1960-talen kombinerades lönepolitiken med en aktiv arbetsmarknadspolitik och full sysselsättning. Kring 1968 ökade kraven på högre löner, bättre arbetsförhållanden, inflytande och medbestämmande.

LO-kongressen 1971 biföll en motion från Svenska Metallindustriarbetareförbundet om att utreda kollektiv kapitalbildning. Motionen skrevs av förbundets dåvarande utredningschef Allan Larsson. På uppdrag av LO utredde Meidner, Anna Hedborg och Gunnar Fond frågan.

Meidnerförslaget

redigera

Meidner, Hedborg och Fond presenterade sitt förslag till löntagarfonder i augusti 1975. Enligt förslaget skulle 20 procent av de berörda företagens vinster omvandlas till aktier genom riktade fondemissioner. Aktierna skulle tillfalla löntagarfonder med löntagarmajoritet i styrelserna. På sikt kunde fonderna äga mer än hälften av aktierna i de större svenska företagen.

I LO:s tidning Fackföreningsrörelsen beskrev Meidner ägandefrågan som central:[3]

” Vi vill beröva kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av sitt ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med inflytande och kontroll. Ägandet spelar en avgörande roll. Jag vill hänvisa till Marx och Wigforss: vi kan i grunden inte förändra samhället utan att också ändra på ägandet. „

LO ställde sig bakom förslaget vid kongressen sommaren 1976. Före kongressen förde LO och Socialdemokraterna inga ingående samtal om förslaget.

Politisk behandling och debatt

redigera

Motståndet mot löntagarfonderna blev en huvudfråga för de borgerliga partierna inför riksdagsvalet 1976. De menade att fonderna skulle innebära en ny form av socialism.[4] Centerpartiets ledare Thorbjörn Fälldin beskrev förslaget som ”öststatssocialism”.[5]

Våren 1977 tillsatte LO:s landssekretariat och Socialdemokraternas partistyrelse en arbetsgrupp för att utarbeta riktlinjer för ett löntagarfondssystem. Gruppen leddes av LO:s Rune Molin och presenterade sitt förslag i början av 1978. Fonderna skulle då även bidra till finansieringen av den svenska industrins modernisering och omstrukturering.

Näringslivets organisationer var till en början avvaktande till Meidners förslag. Industriförbundet ville diskutera ett fondsystem med individuella vinstandelar. Den så kallade Vinstandelsgruppen, även kallad Waldenströmgruppen, bildades under ledning av Erland Waldenström för att utreda ett sådant system.[6] Folkpartiet lade också fram ett eget fondförslag.[2]

Under 1978 behandlades LO:s och Socialdemokraternas förslag i rådslag och studiecirklar under temat ”Vem bestämmer vår framtid”. Arbetsgruppens rapport och remissvaren från arbetarrörelsens grundorganisationer överlämnades samma år till Socialdemokraternas partikongress. På kongressen sade Olof Palme att partiet skulle genomföra löntagarfonder. Björn Elmbrant skriver att Palme i partiets verkställande utskott sade: ”Det är ett helvete, men det är ett helvete vi måste igenom”.[7]

SAF motsatte sig löntagarfonderna. Motståndet blev mer organiserat 1978, då SAF-tjänstemannen Danne Nordling publicerade pamfletten Fritt näringsliv eller fondsocialism.

Under sin tid i opposition tillsatte Socialdemokraterna en arbetsgrupp med Kjell-Olof Feldt som ordförande. Gruppen bestod av 13 ledamöter från Socialdemokraterna och LO och var även referensgrupp för de socialdemokratiska ledamöterna i den statliga utredningen om löntagarna och kapitaltillväxten. År 1981 presenterade arbetsgruppen ett modifierat förslag. Kollektiv kapitalbildning fick där större betydelse än förändringar av ägande och makt. Senare förslag innehöll bland annat arbetsgivaravgifter som skulle tillföras fonderna och användas för att köpa aktier på börsen.

Beslut och införande

redigera

Efter riksdagsvalet 1982 bildade Socialdemokraterna regering. Regeringen lade 1983 fram en proposition om löntagarfonder. Enligt propositionen skulle fem fonder inrättas och varje fond få äga högst 8 procent av aktierna i ett företag. Fonderna skulle även tillföra företagen riskvilligt kapital.

Den 21 december 1983 beslutade riksdagen att införa löntagarfonderna. De borgerliga partierna röstade emot, medan VPK avstod.[8] Fondernas verksamhet inleddes 1984. Under åren 1984–1990 finansierades fonderna bland annat genom skatter på företagens vinster.[9]

Under riksdagens behandling av löntagarfonderna skrev finansminister Kjell-Olof Feldt dikten ”Löntagarfonder”.

Demonstrationer

redigera

Den största demonstrationen mot löntagarfonderna ägde rum den 4 oktober 1983. Manifestationen var ett initiativ från småländska företagare och arrangerades i samarbete mellan näringslivets organisationer. Även en namninsamling med 533 702 namn samlades in som en protest mot löntagarfonderna.[10]

Författaren Göran Hägg skriver i sin bok Välfärdsåren att 75 000 fondmotståndare samlades i Humlegården för att därefter gå mot Kanslihuset i Gamla stan i Stockholm.[11] En stor andel av demonstranterna var inresta till Stockholm från hela landet genom en omfattande transportapparat som arrangerats av näringslivets organisationer. De hade kommit till Stockholm i 60 extra järnvägsvagnar, 200 bussar, ett antal charterplan och oräkneliga privatbilar, skriver författaren Björn Elmbrant i pocketversionen av sin bok Så föll den svenska modellen.[12]

Avskaffandet av löntagarfonderna

redigera

Efter den borgerliga valsegern 1991 lades en proposition om att fonderna skulle avvecklas på så sätt att de inte skulle gå att återskapa. Man beslöt att dela ut pengarna till allemansfondspararna, men de skulle inte bli disponibla förrän 1 januari 1998. Den som sparade 2 400 kronor i två år i allemansfonderna skulle belönas med 1 200 kronor från löntagarfonderna. Till att börja med skulle pengarna fungera som riskvilligt kapital. Till följd av räntekrisen på hösten 1992 och den uppgörelse som gjordes mellan den borgerliga regeringen och socialdemokraterna stoppades dock detta. Istället användes pengarna till att förstärka pensionssystemet genom sjätte AP-fonden. Tio miljarder delades ut till tre stiftelser för att främja forskning: Stiftelsen för Strategisk Forskning (nybildad), Stiftelsen för Miljöstrategisk forskning (nybildad) samt Riksbankens Jubileumsfond för Kulturvetenskaplig forskning[13]. I stiftelsen Framtidens kultur sattes 500 miljoner av för bidrag till kulturverksamhet.[14]

Fortsatt stöd för löntagarfonderna

redigera

Bland annat Ung Vänster[15][16] förespråkar återinförande av löntagarfonder.

Löntagarfonder utanför Sverige

redigera

Efter inspiration från socialdemokraterna i Sverige tillsatte det Italienska kommunistpartiet (PCI) en arbetsgrupp med uppdrag att utarbeta en italiensk motsvarighet till löntagarfonderna. Partiet beslutade dock att skrinlägga planerna eftersom man ansåg att de skulle gå alltför långt i ett förstatligande av landets ekonomi.[17]

Referenser

redigera
  1. ↑ Hadenius, Stig (25 november 2023). ”Löntagarfonder”. SO-rummet. https://www.so-rummet.se/kategorier/lontagarfonder. Läst 13 februari 2024.
  2. 1 2 3 Martos Nilsson, Mårten (4 oktober 2023). ”LO förlorade slaget om löntagarfonderna – det öppnade dammluckorna för marknadslösningar”. Arbetet. https://arbetet.se/2023/10/04/lo-forlorade-slaget-om-lontagarfonderna-det-oppnade-dammluckorna-for-marknadslosningar/. Läst 13 februari 2024.
  3. ↑ Bylund, Per (9 augusti 2013). ”Löntagarfonderna och ägandet av produktionsmedlen”. Svensk Tidskrift. https://www.svensktidskrift.se/lontagarfonderna-och-agandet-av-produktionsmedlen/. Läst 13 februari 2024.
  4. ↑ Hadenius, Stig (25 november 2023). ”Löntagarfonder | Historia | SO-rummet”. www.so-rummet.se. SO-rummet. https://www.so-rummet.se/kategorier/lontagarfonder. Läst 13 februari 2024. ”Frågan om löntagarfonder aktualiserades första gången på en LO-kongress 1971 och de var avsedda att öka arbetarrörelsens inflytande över näringslivet.”
  5. ↑ Till exempel i riksdagsdebatten den 14 oktober 1981, anförande 10.
  6. ↑ Meyerson, Per-Martin (1997). ”Om Löntagarfonderna”. Sockerbagare i doktorshatt: [en självbiografi]. Stockholm: Fischer. Libris 7596570. ISBN 91-7054-847-1. http://www.internetional.se/pmmfonder.htm[sidnummer behövs]
  7. ↑ Elmbrant, Björn (1989). Palme. Stockholm: Författarförl. Fischer & Rye. sid. 211. Libris 7596388. ISBN 91-7054-611-8
  8. ↑ ”Riksdagens protokoll 1983/84:55”. Sveriges riksdag. 21 december 1983. http://data.riksdagen.se/dokument/G70955. Läst 12 januari 2021.
  9. ↑ Nationalencyklopedin, band 12, s. 572.
  10. ↑ ”4 oktober-manifestationen”. Företagsamheten. Svenskt Näringsliv. Arkiverad från originalet den 3 maj 2012. https://web.archive.org/web/20120503162218/http://www.foretagsamheten.se/Naringslivets-utveckling/Historisk-oversikt/1980-talet/4-oktober-manifestationen/.
  11. ↑ Hägg, Göran (2005). Välfärdsåren: svensk historia 1945-1986. Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. 192-193. Libris 9864030. ISBN 91-46-20273-0
  12. ↑ Elmbrant, Björn (2005). Så föll den svenska modellen ([Ny utg.]). Stockholm: Atlas. sid. 92. Libris 9508051. ISBN 91-7389-157-6
  13. ↑ ”Stiftelsens fem första år - en tillbakablick”. Stratresearch.se. Arkiverad från originalet den 14 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100814165156/http://www.stratresearch.se/sv/Om-SSF/SSFs-uppgift/Tillblivelse/Stiftelsens-fem-forsta-ar---en-tillbakablick/.
  14. ↑ ”Kulturbryggan fyller ett tomrum”. Göteborgs-Posten. 19 maj 2012. Arkiverad från originalet den 6 oktober 2014. https://web.archive.org/web/20141006085705/http://www.gp.se/kulturnoje/1.407880-kulturbryggan-fyller-ett-tomrum. Läst 12 september 2012.
  15. ↑ "Arbetsmarknadspolitiskt Program" Arkiverad 12 augusti 2011 hämtat från the Wayback Machine.. Ung Vänster. 28 maj 2006.
  16. ↑ ”Ung Vänsters Principprogram 2017”. sid. 23. Arkiverad från originalet den 20 december 2019. https://web.archive.org/web/20191220193622/http://ungvanster.se/wp-content/uploads/2018/02/Principprogram-Ung-V%C3%A4nster-2017.pdf. Läst 18 september 2018.
  17. ↑ Garzia, Aldo (2007) (på italienska). Olof Palme: vita e assassinio di un socialista europeo. Biblioteca di storia. Persone (1. ed.). Roma: Editori riuniti. Libris 10580458. ISBN 9788835959380[sidnummer behövs]

Vidare läsning

redigera
  • Om löntagarfondsfrågan under 1970-talet- och nu, Roy Karlsson, Socialistisk Debatt, nummer 2, 2007 (en studie av det samhällsklimat ur vilket löntagarfondsfrågan växte fram).
  • Makten över arbetsmarknaden, Svante Nycander 2008.
  • Löntagarfonder och kapitalbildning, Förslag från LO-SAP:s arbetsgrupp R.Molin, P.O Edin,K.O Feldt, A.Hedborg, C.Lidbom, R.Meidner 1978 ISBN 91-550-2232-4.
  • Arbetarrörelsen och löntagarfonderna, Rapport från en arbetsgrupp inom LO och SocialdemokraternaK-O Feldt, R.Carlsson, B.Danasten, P.O Edin, S.O.Hansson, A.Hedborg, S.Hultersten m.fl. 1981 ISBN 91-550-2664-8 och ISBN 91-550-2562-5 (LO:s kongressrapport)
  • Sista försöket att socialisera Sverige? : 30 år efter löntagarfondsstriden, Eriksson, M, Jakobsson, U, Larsson, J, Johansson, J, Nordling, D, Johansson, L A, Tobisson, L, Johansson, M, Westholm, C-J, Kinberg Batra, A, Ydstedt A. Svensk Tidskrift 2013, ISBN 978-91-980-9871-6.
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Löntagarfonder&oldid=59749306”