Förtrycksperioderna i Finland

Förtrycksperioderna i Finland ägde rum 1899–1905 och 1908–1917 och handlar om de förryskningskampanjer som Ryssland satte in i storfurstendömet Finland i och med februarimanifestet 1899. Den första förtrycksperioden (1899–1905) benämns traditionellt ofärdsåren.

Edvard Istos målning Anfall (1899) där den "ryska örnen" angriper "Finlands jungfru".

Begrepp och benämningar

"Förryskningen"

Med förryskning (finska venäläistäminen) avses de åtgärder genom vilka de ryska myndigheterna från slutet av 1890-talet sökte knyta storfurstendömet Finland närmare det övriga riket, bland annat genom att inordna lagstiftningen under riksordningen, avveckla den finska armén, utöka generalguvernörens makt och införa ryska som tjänstespråk. I forskningen har man ifrågasatt huruvida begreppet ”förryskningen” är en passande benämning på den ryska politiken mot Finland under sekelskiftet 1900. Matti Klinge betonar att det bara var i språkfrågan som man kan tala om egentliga förryskningsåtgärder. Huvudmålet med ”förryskningen” var inte att göra Finland kulturellt ryskt utan att stärka statens makt och enhet genom ekonomiskt-administrativt integrerande åtgärder.

Även i den språkliga förryskningen var inte målet att ersätta finskan och svenskan med ryskan, i alla fall inte på kort sikt. ”Förryskningen” och ”förfinskningen” var faktiskt två utvecklingar som, enligt den ”byråkratiska nationalismens” synsätt, kunde gå hand i hand. Enligt detta synsätt kämpade kulturspråken svenska och ryska om en ledande ställning ovanför det finska folkets språk: landet kunde fjärmas från Sverige genom förfinskning och närmas till Ryssland genom förryskning. Ryskan ansågs stå kulturellt högre än finskan och därmed kunde den högsta förvaltningen förryskas utan att stöta på motstånd från finskan.

"Ofärdsåren" och periodindelningen

Den första perioden (1899–1905) har traditionellt kallats ofärdsåren (finska sortovuodet eller routavuodet). I litteraturen används ofärdsåren ofta liktydigt med förryskningen kring sekelskiftet. Benämningar som ofärdsåren och förtrycksåren härrör från den samtida och nationella historieskrivningen och användes redan av dem som deltog i motståndet.

Senare forskning har intagit en mer distanserad hållning till dessa benämningar. Matti Klinge framhåller att företrädare för samtiden, sedan de fått uppleva världskrigen, i efterhand kunde beteckna ofärdsårens händelser som "små och obetydliga" och förhållandena som närmast "idylliska", trots att de i stunden upplevdes som dramatiska. Henrik Meinander konstaterar att epoken 1899–1917 ofta betecknats som en utdragen förrysknings- och förtrycksperiod, men att den som helhet snarare präglades av en samhällelig och kulturell vitalitet som för tankarna till en guldålder, och att det delvis var denna gynnsamma utveckling som frigjorde resurser för motståndet.

Motståndet och språkgrupperna

Motståndet mot förryskningen var inte knutet till en enskild språkgrupp, men den svenskspråkiga och konstitutionella traditionen kom att spela en framträdande roll. De svensksinnade och ungfinnarna, som efter februarimanifestet 1899 närmade sig varandra i en konstitutionell front, hörde till dem som mest kraftfullt motsatte sig förryskningspolitiken, både inom det passiva och det aktiva motståndet. På grund av de svenskspråkiga tjänstemännens konstitutionella hållning kom de ofta att avsättas, vilket minskade det svenska inslaget inom förvaltningen. Insatserna under ofärdsåren åberopades senare, under språkstriden, som ett argument för den svenskspråkiga befolkningens ställning i Finland.

Bakgrund

Förtrycksperiodernas bakgrund är att söka dels i den internationella situationen, dels i den ryska inrepolitiska utvecklingen. Stormaktsställningarna höll på att skärpas i tecknet av kapprustningen och blockbildningen. Efter den kursändring som Wilhelm II genomfört efter Otto von Bismarcks fall upplevdes det tyska hotet i Sankt Petersburg som överhängande. Genom sin starka tyskorientering föreföll inte heller Sverige vara en helt pålitlig granne. Järnvägsbyggena i norra Finland och Sverige gjorde att Finland alltmer miste sin karaktär av skyddande buffertzon framför den ryska huvudstaden. Rysslands säkerhetsintressen kunde därför anses kräva att Finland underkastades skärpt kontroll.

Samtidigt steg nationalismens flodvåg i Ryssland liksom i andra stormakter. Panslavisterna hade förut varit västerländskt påverkade liberaler och därför kritiska mot tsardömet. Nu började de alltmer gripas av en mystisk tro på det heliga Rysslands överlägsenhet över det dekadenta Västerlandet och accepterade enväldet som en värdefull rysk institution. I samband därmed ökade deras politiska inflytande. Panslavismen blev en ideologi för storrysk expansionspolitik. Ett näraliggande mål blev en förryskning av de nationella minoriteterna som bodde inom tsardömet. Det var i enlighet med denna åskådning som ryska statsvetare började hävda att Finland endast var en erövrad svensk provins, vars särrättigheter inte vilade på någon annan rättsgrund än tsarens nåd och därför när som helst kunde indragas.

Förtrycksperioderna

Februarimanifestet 1899 och den tidiga förryskningen

På den ena sidan av penni ser man den ryska dubbelörnen.

Under 1890-talet började denna förryskningsideologi ge utslag i form av konkreta politiska åtgärder i syfte att sammansmälta Finland med tsardömet. Till en början gällde det relativt oskyldiga frågor som post-, tull- och myntväsen. Men sedan Nikolaj Bobrikov 1898 blivit generalguvernör, skärptes den ryska politiken. Den 15 februari 1899 utfärdades det så kallade februarimanifestet, som innebar att lagar som var av vikt för det ryska imperiet i dess helhet skulle stiftas i rysk ordning. Det betydde att lantdagen endast skulle ha yttranderätt men att besluten skulle fattas av den enväldige tsaren. Förordningen ansågs strida emot Finlands grundlagar, enligt vilka lantdagens samtycke krävdes för lagändringar. I senatens ekonomiedepartement beslöts vid en omröstning om tio mot tio — där vice ordförandens röst var utslagsgivande — att manifestet skulle promulgeras. I Finland uppstod en våldsam förbittring. Till en början var man övertygad om att Nikolaj II, som vid sin tronbestigning lovat upprätthålla de finska grundlagarna, hade blivit vilseledd av sina panslavistiska rådgivare, bland dem Bobrikov, och att han skulle återkalla manifestet så snart han förstått dess rättsliga innebörd. Sedan senaten och lantdagen protesterat mot manifestet tillkom på privat initiativ den stora deputationen, en vädjan till kejsaren i form av en namninsamling. Trots att februarimanifestet har betraktats som starskottet för förryskningen, var det egentligen inte fråga om någon kursändring i det ryska förhållandet till Finland. Manifestet tog inte ställning till Finlands statsrättsliga ställning och berörde inte heller de finska statsinstitutionerna eller den lagstiftning som endast påverkade Finland. Det var ordningen för rikslagstiftningen, och sådan finsk lagstiftning som berörde riksintressen, som februarimanifestet hade som mål att förtydliga - något som visserligen kunde ha stor inverkan på Finland, då det var tsaren som bestämde vilka ärende som hörde till rikslagstiftningen. Manifestet har setts som en slutpunkt på en utdragen tvist om Finlands statsrättsliga ställning, och det enda förvånande med det var att det kom så sent.

Ett nytt slag mot Finlands autonomi kom 1901, då tsaren utan hänsyn till lantdagens uppfattning utfärdade en ny värnpliktslag, som upplöste den finska nationella armén av 1878 och gjorde det möjligt att inkalla finska värnpliktiga till tjänstgöring vid ryska förband. Resultatet blev de mest omfattande uppbådsstrejkerna världshistorien dittills känt till.^{[källa behövs]}

Reaktionen mot förryskningen

Frågan om den rätta taktiken i den nationella försvarskampen blev under de följande åren den stora politiska vattendelaren i Finland. Striden kom i huvudsak att stå mellan undfallenhetsmännen, som i det längsta ville förstå och tillgodose de ryska önskemålen, och de konstitutionella som genom lydnadsvägran ville slå vakt om grundlagen och därmed autonomin. Ännu var det endast en politiskt betydelselös minoritet, de så kallade aktivisterna, som förordnade väpnat motstånd.

Goda skäl kunde anföras för både undfallenhetsmännens och de konstitutionellas ståndpunkter. Undfallenhetsmännen hade sin styrka i sin realistiska uppfattning av stormaktspolitiken. De försökte förstå de ryska säkerhetssynpunkterna och i viss mån anpassa sig efter dem för att inte en tragiskt ohjälplig situation skulle uppstå. Enligt undfallenhetsmännens synsätt gällde det att göra eftergifter i sådana ärenden som inte var livsviktiga, för att inte provocera Ryssland till att driva igenom ännu mer långtgående krav. Det är knappast en tillfällighet att landets främsta historiker stödde den ståndpunkten. Det bästa försvaret enligt gammalfinsk uppfattning bestod i att man slog vakt om det finska språket och därmed nationalandan. Vad det gällde var att överleva i väntan på ljusare tider. Förryskningspolitiken sågs som något tillfälligt och snart övergående.

De konstitutionella å sin sida ställde sig trotsigt på rättens grund. I en nästan förnuftsoberoende förtröstan på att det rätta alltid segrar till slut vägrade de enständigt att lyda grundlagsvidriga påbud. De vågade inte hoppas på att den ryska offensiven var av övergående natur. Den ledande gestalten inom den konstitutionella rörelsen var Leo Mechelin.

Det finländska motståndets huvudform kallades passivt motstånd (finska passiivinen vastarinta). Begreppet gavs en tidig och inflytelserik definition år 1900 av Arvid Neovius, som beskrev det inte som handling i vanlig mening utan som en systematisk vägran att underkasta sig eller medverka i övervåld och orätt. Det passiva motståndet tog sig olika former i Finland. Masspetitioner inlämnades till tsaren. Den internationella opinionen mobiliserades till försvar för Finlands rätt. Ämbetsmän vägrade att kungöra och åtlyda grundlagsstridiga förordningar, värnpliktiga att inställa sig vid uppbåden. Uttrycket "passivt motstånd" var inte finländskt till sitt ursprung utan en europeisk kampform vars principer och tekniker blev allmänt kända kring revolutionsåret 1848 och därefter användes i konstitutionella och antiabsolutistiska motståndsrörelser fram till första världskriget; det ska inte likställas med kristen ickevåldslära eller pacifism, utan var till sin karaktär en sekulär kampform. I Finland definierades passivt motstånd redan 1861 som en modern europeisk stridsform, och det ungerska motståndet mot Österrike tjänade från 1860-talet som en relevant förebild för passivt motstånd även i Finland, särskilt bland företrädare för finskhetsrörelsen.

En hemlig kommitté, Kagalen — ett namn som ursprungligen använts som skällsord i den ryska pressen — samordnade och ledde de olika motståndsaktionerna. Kagalen inledde sin verksamhet i augusti–september 1901 som en centralstyrelse med omkring 45 kretsorganisationer och ungefär 500 korrespondenter, vilka i praktiken fungerade som agenter på lokalnivå. Vid sidan av Kagalen uppstod Kvinnokagalen, vars främsta mål var att väcka motståndsanda bland kvinnorna och uppmuntra dem att förhindra att barnen lärde sig ryska.

Krisens kulmination 1903–1905

Motståndet från finsk sida drev ryssarna vidare på den inslagna vägen och ledde till att författningen helt sattes ur spel. I april 1903 utrustades Bobrikov med diktatoriska befogenheter som bl.a. utnyttjades till att landsförvisa motståndsmän. År 1904 kulminerade krisen. En aktivistorganisation organiserades för att förbereda väpnat uppror. Enstaka våldshandlingar ägde rum. Den 16 juni mördades Bobrikov av tjänstemannen Eugen Schauman, som omedelbart efteråt begick självmord. De repressalier från rysk sida som många fruktat uteblev. I samband med storstrejken i det rysk-japanska krigets och den ryska revoltens kölvatten slog tsaren om i finska frågan. De på februarimanifestet byggda förordningarna återkallades den 15 november 1905 med novembermanifestet, och lagligheten återställdes. Den gammalfinska senaten ersattes av en konstitutionalistisk med Leo Mechelin som vice ordförande för ekonomiedepartementet, och Kagalens verksamhet upphörde. Året därpå genomfördes en demokratisk lantdagsreform. I efterhand kom både det passiva motståndet och undfallenheten att betraktas som nödvändiga beståndsdelar i kampen för storfurstendömets särskilda ställning.

Kampen 1908–1917

Det skulle snart visa sig att förryskningspolitiken inte avskrivits, endast uppskjutits. Det var knappast det finska motståndet i sig som hade tvingat ryssarna på defensiven utan motgångarna i det japanska kriget och den djupgående sociala och politiska kris som under åren 1904–1905 skakade och försvagade det ryska riket.

Ryssland vann styrka genom dumareformen som genomfördes. Det borgerliga liberala överskikt i det ryska samhället som nu fått del i makten var genomsyrat av nationalism och berett att till det yttersta hävda Rysslands stormaktsintressen. Regeringen kunde handla med större auktoritet än förut, eftersom den nu kunde stödja sig på den inflytelserika opinion som kom till uttryck i duman. Den alltmer överhängande risken för ett stormaktskrig gjorde att ryssarna allt mindre benägna att ta sentimentala hänsyn. Den 2 juni 1908 signerade tsaren ett dekret som föreskrev att Finlands angelägenheter måste underkastas det ryska ministerrådets granskning innan de föredrogs för tsaren.^{[källa behövs]} År 1909 utnämndes Franz Seyn till generalguvernör.^{[källa behövs]} År 1910 utfärdades en ny lag som på väsentliga punkter överensstämde med februarimanifestet 1899. Alla lagar av vikt för riket i dess helhet skulle stiftas av den ryska duman. I gengäld skulle finnarna få skicka några representanter dit. Finlands autonomi var de facto upphävd.

Nu kunde man alltså inte komma särskilt långt på det passiva motståndets väg heller. Gammalfinnarna lämnade senaten som besattes av samarbetsmän utan partipolitisk förankring. Därmed närmade man sig slutfasen i kampen för finsk autonomi.

Första världskrigets utbrott och ännu mer de stora ryska nederlagen mot tyskarna skapade nya förutsättningar för Finlands frihetskamp. Samtidigt fortsatte tsarregimen att genom omdömeslösa politiska utspel driva över alltfler finnar på det aktiva motståndets linje. På senhösten 1914 offentliggjorde tsaren ett program som syftade till Finlands fullständiga russificering. Samtidigt förbereddes inom aktivistiska studentkretsar en väpnad motståndskamp med utländskt stöd, och för första gången fick de stöd av ansvariga politiker både på den borgerliga och den socialdemokratiska sidan. Den andra generationens aktivister hade vind i seglen. Förryskningspolitiken hade verkligen nått resultat: opinionsläget i Finland var totalt omkastat sedan Rysslands sista krig med europeiska stormakter: Krimkriget.

I mars 1917 ägde februarirevolutionen rum i Ryssland. Den provisoriska regering som efterträdde tsarregimen upphävde februarimanifestet och alla andra lagar som inskränkte Finlands autonomi. Lagligheten var återställd. En senat med parlamentarisk förankring utnämndes.

Externa länkar

• Förtrycksperioderna i Finland
• Februarimanifestet 1899
• Material rörande ofärdsåren vid Svenska litteratursällskapet i Finland