Edvard Gylling
| Edvard Gylling | |
 Edvard Gylling porträtterad av Albert Engström 1923. | |
| Född | 30 november 1881 Kuopio, Finland |
|---|---|
| Död | 14 juni 1938 (56 år) Moskva |
| Begravd | Kommunarka |
| Medborgare i | Kejsardömet Ryssland, Storfurstendömet Finland, Finland, Sovjetunionen |
| Utbildad vid | Kejserliga Alexanders-universitetet i Finland |
| Sysselsättning | Politiker[1], statistiker |
| Befattning | |
| Ledamot av Finlands lantdag | |
| Arbetsgivare | Kejserliga Alexanders-universitetet i Finland |
| Politiskt parti | |
| Finlands Socialdemokratiska parti Sovjetunionens kommunistiska parti Finlands kommunistiska parti[2] | |
| Utmärkelser | |
| Sampo-orden (2019)[3] Arbetets Röda Fanas orden | |
| Redigera Wikidata | |
Edvard Otto Vilhelm Gylling, född 30 november 1881 i Kuopio, Finland, död 14 juni 1938 i Moskva, Sovjetunionen, var en finländsk och sovjetisk politiker, statistiker och nationalekonom. Han var socialdemokratisk ledamot av Finlands lantdag 1908–1917, docent i statistik vid Kejserliga Alexanders-universitetet 1910–1918 och under finska inbördeskriget finanskommissarie i den röda regeringen. Därefter verkade han i Sovjetunionen som ledare för Karelska autonoma sovjetiska socialistrepubliken.[4]
Biografi
[redigera | redigera wikitext]Tidig karriär
[redigera | redigera wikitext]Gylling disputerade 1909 på en avhandling om torparinstitutionens utveckling under den svenska tiden i Finland, vilket etablerade honom som SDP:s främste expert på agrara frågor. Avhandlingen byggde på erfarenheter han fått under sitt arbete 1904–1906 i statistikkommittén för ålderspensions- och arbetslöshetsförsäkring. Han var chefredaktör för den marxistiska tidskriften Sosialistinen aikakauslehti när den grundades 1905; i redaktionen ingick även Otto Ville Kuusinen, Sulo Wuolijoki och Yrjö Sirola.[4] Han verkade också som aktuarie på Tullverkets och Helsingfors stads statistikkontor, undervisade i nationalekonomi på Företagarnas handelsinstitut 1906–1907 och valdes till sekreterare i lantdagens jordbruksutskott. Mellan 1910 och 1918 var han docent i statistik vid Helsingfors universitet.
Inbördeskriget 1918
[redigera | redigera wikitext]Parallellt med sin akademiska karriär var Gylling socialdemokratisk ledamot av lantdagen åren 1908 till 1917. Han valdes till vice ordförande för SDP och var med om att utforma partiets Rysslandspolitik under första världskriget.[4] I november 1917 författade han tillsammans med Otto Ville Kuusinen deklarationen Vi kräver, som socialdemokraterna presenterade inför riksdagen.[4] Gylling hade dittills tillhört partiets parlamentariska flygel, men slog efter mycken tvekan i januari 1918 in på den revolutionära linjen.[4] Under inbördeskriget var han finanskommissarie i den röda regeringen. Den 1 mars 1918 undertecknade han och Oskari Tokoi ett fördrag med Vladimir Lenin och Josef Stalin. Efter att den röda sidan i inbördeskriget förlorat gick Gylling först under jorden i Viborg och flydde därefter till Sverige, där han ledde Finlands kommunistiska partis Stockholmsbyrå. I den rollen planerade han militära operationer mot Finlands regering med det slutliga målet att upprätta en Skandinavisk rådsrepublik dit bland annat Finland och Östkarelen skulle höra.[4] Våren 1920 reste han till Moskva på Lenins inbjudan.
Karelen
[redigera | redigera wikitext]I Sovjetunionen fick Gylling i uppdrag att leda den socialistiska arbetarkommun som grundats i Östkarelen 1920. Kommunen omvandlades 1923 till den Autonoma karelska socialistiska rådsrepubliken, och Gylling var ordförande för folkkommissariatets råd – i praktiken republikens statsminister – fram till 1935.[4] Karelen skulle fungera som bas inför en stundande revolution i Finland och därför godkände Lenin en förfinskning av republiken, trots att den finska befolkningen var en minoritet. Republiken blev tillhåll för kommunistiska flyktingar från Finland och Gyllings regering värvade tusentals finsktalande arbetare från USA (inklusive de så kallade Kirunasvenskarna). Efter Lenins död och Stalins maktövertagande förändrades Moskvas inställning till den karelska språkpolitiken. Redan tidigare hade omfattande slavarbete förekommit med Gyllings vetskap, men vid mitten av 1930-talet införde Moskva repressioner mot finnar. Gylling beskylldes för nationalism och han försökte rentvå sig, bland annat inför Otto Ville Kuusinen, som valde att ignorera honom. 1935 avsattes Gylling som regeringschef och Kustaa Rovio som partiledare.[5]
Kommunistpartiets centralkommitté tillsatte Pavel Busjujev som ny regeringschef och Pjotr Irklis som partisekreterare i Karelen, som undergick en våldsam förryskning. De flesta av Gyllings bundsförvanter inom administrationen och partiapparaten likviderades.[6]
Arrestering och avrättning
[redigera | redigera wikitext]Gylling fick en tjänst som forskare i Moskva, men arresterades liksom Rovio 1937. Han anklagades för att ha försökt lösgöra Karelen från Sovjetunionen och införliva republiken med Finland. I juni 1938 dömdes han till döden vid en av stalintidens typiska skenrättegångar; den formella motiveringen var sabotage av produktionen vid ett skogskollektiv år 1930.[4] Han avrättades den 14 juni 1938 i Lubjankafängelsets källare.[7] Det har felaktigt påståtts att Gylling avled under en deportation på 1940-talet.[4]
Bibliografi
[redigera | redigera wikitext]- Befolknings-, invaliditets- och inkomstförhållanden uti Tusby, Humppila, Kymmene, Raisälä och Vihanti kommuner år 1903. Statistisk undersökning.. Invaliditetsförsäkringskomiténs publikation 2, 3. 1906-07.. Hfors. 1906-1907. Libris 2996636
- Statistiska bidrag till svenska folkstammens historia i Finland.. [Hfors]. 1911. Libris 2681350
- Suomen torpparilaitoksen kehityksen pääpiirteet Ruotsinvallan aikana : huvuddragen av utvecklingen av torpinstitutionen i Finland under svenska väldet. Helsinki. 1909. Libris 2050185
Källor
[redigera | redigera wikitext]- ↑ Riksdagsledamöterna, Finlands riksdag, Id för finländska riksdagsledamöter: 910385, läst: 3 april 2022.[källa från Wikidata]
- ↑ Biografiskt lexikon för Finland, Svenska litteratursällskapet i Finland, Biografiskt lexikon för Finland: 5241.[källa från Wikidata]
- ↑ läs online, blogit.ulkoministerio.fi , läst: 29 november 2023.[källa från Wikidata]
- 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ”Gylling, Edvard”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011. URN:NBN:fi:sls-5115-1416928957721
- ↑ Uola, Mikko (2004). ”Gylling, Edvard”. Suomen kansallisbiografia. 3 : Forsblom–Hirn. Helsingfors: Suomen Kirjallisuuden Seura. sid. 387–389
- ↑ Takala, Irina; Golubev, Alexey (2014). The search for a socialist El Dorado: Finnish immigration to Soviet Karelia from the United States and Canada in the 1930s. Michigan State University Press. sid. 129. https://archive.org/details/searchforsociali0000golu
- ↑ Baron, Nick (2007). Soviet Karelia : politics, planning and terror in Stalin's Russia. London: Routledge. sid. 223
Vidare läsning
[redigera | redigera wikitext]- Eneberg, Kaa (2007). Knuts ask och kejsaren av Karelen : om den svenska Rysslandsfebern (1. uppl.). Stockholm: Hjalmarson & Högberg. Libris 10607049. ISBN 978-91-7224-057-5
- Sahlström, Anna-Lisa (2009). Den sista fursten : en berättelse om Edvard Gylling. [Helsingfors]: Söderström. Libris 11363932. ISBN 978-951-52-2601-3
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Edvard Gylling.- ”Gylling, Edvard”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011. URN:NBN:fi:sls-5115-1416928957721